Stilla Natt

En svensk fotograf vars alster inger så mycket känsla och liv är Sune Jonsson - en genuin västerbottning vars kärlek till den norrländska hembygden genomsyras i varje bild.

Hans bilder, i synnerhet dem han fotade här hemma, får mig att tänka på ett enkelt liv bortom en samtid fylld av hets mot självbekräftelse och ett evigt jagande utan sikte.

Även mycket Moa Martinsson-känsla över bilderna, fastän böckerna utspelar sig betydligt tidigare (kring sekelskiftet).

När hans bilder om Prag 1968  ställdes ut i ett museum i sommar, så tog jag med mig min lillebror dit, och han blev likaså förtjust i bilderna. Väldigt kraftiga och dramatiska bilder, stor kontrast till de idylliska bilderna.

Det finns en bild som etsats sig fast i minnet, och det är en bild som visar ett par unga killar som tar ner gatuskyltar; allt för att förvilla de sovjetiska trupperna. Förhoppningsvis kommer jag kunna hitta den på nätet för att kunna ladda upp den, eftersom den var så laddad  och inspirerande.

Ett urval av hans bilder:

“Helmer Jonsson med familj åker efter hästen Frank, Baggård 1960″

Nyåker 1956

Prag augusti 1968

Så fick vi tillfället att se den på premiärdagen med 3D-glasögon och hela köret. Klockan tolv började filmen, 00:00.  Det sker nog endast i Polen att kunna få se den så sent, men det skulle vara spännande trodde vi då det både skulle vara en upplevelse för sig, och ha möjlighet att plugga innan vilket ger ett “gott samvete”. Så blev ej fallet, snarare var man så pass trött att jag blundade när självaste “slaget” skedde.

Hur var den? Enkel mening: den är inte värd dina 2 timmar.  Med hopp att göra den storslagen, så blev den för ytlig. Alice i underlandet är en klassiker, och nog trodde jag att Tim Burton skulle lyckas skildra karaktärerna med djupare vinkel, fast så blev inte fallet. Exempelvis var Alice (Mia Wasikowska) alldeles för uttryckslös, och man rycktes inte med, känslan kom aldrig riktigt upp även om den ibland skymtade fram väldigt försiktigt. Det kändes för krystat och tillgjort, trots att färgerna och miljön var fascinerade, med detaljer som piffade upp det.

Fanns det något att hämta från filmen, vilket man oftast kan göra - även om det är en “barnfilm”? Ärligt talat kan jag inte påstå det, i synnerhet då jag sov av och till de sista 30 minuterna.

Nästa film att se (nästa helg efter farmakologin?) är garanterat “Beautiful Mind”, för så många klasskamrater rekommenderar den, speciellt när vi nu har psykiatri och träffar/ska träffa paranoida och Schizofrena patienter…intressant minst sagt.

How did he know?

Värt att lyssna på:

\”Reepalu bemöter kritiken\”

Hur mycket jag än alla älskar flashcards som är skrivna för hand, så måste det sägas att det är en riktigt glädje att hitta en hemsida där man göra alldeles egna på nätet.

3 år med papperslappar är nu historia! Omväxling förnöjer sannerligen.

Göra egna här: Flashcard Machine

Ett känsloladdat inlägg, i denna pluggpaus om hur antibiotika påverkar organismer:

I fredags var det den första dagen på Pediatriken där vi var faktiskt var på kliniken, bland barnen. Förstå gången för egen del att ens besöka en barnavdelning och trodde det inte skulle vara så jobbigt, men det var det. Dels för att se barn i en sådan situation, se ett barn med smärta och samtidig deras oskyldiga och vackra ansikten, som ibland ler trots att de befinner sig i ett sjukhus, och dels  för att ännu en gång inse att så många barn lider runt om i världen.

Det låter klyschigt och vi har hört det förr, men minnet sviker oss och vi tenderar att dra oss tillbaka till bekvämligheten som får oss att tro att det är bekvämt och mysigt och skönt för alla jordens invånare. Det är så lätthänt att man glömmer hungriga barn eftersom mitt eget kylskåp och skafferi är (över)fyllt, där jag glatt och enkelt kan ta ut det som behövs.  Ren egoism och själviskhet.

Senare den kvällen var det Paltalk föreläsning som handlade om tv:n och dess effekt på människan (som jag dessutom i i efterhand läser att vissa bloggar också uppmärksammat - verkar som om det var en speciell föreläsning på många plan), och under föreläsningens gång så  prickade föreläsaren in min egen känsla bland hans beskrivning av vad tv:n orsakar. Visserligen handlade föreläsningen inte direkt om detta, men vad som sades var att man har tendens att veta vad som händer i världen genom tv. Det vi blir matade med är oftast det vi får en uppfattning om och framförallt det vi har tendens att vilja minnas. Exempelvis detta med jordbävningen i Haiti eller Tsunamin för ett par år sedan i Sydostasien; att beskriva med ord hur förfärligt det var hjälper nog ingen, för det som räknas och hjälper i sådana fall är ren ekonomisk/expertis hjälp. Folk skänker med hjärtats lust åt både höger och vänster, för att visserligen hjälpa men självfallet också för att lindra sitt samvete vilket välgörenhet ofta bidrar till - ett moraliskt scenario kanske, men det viktiga i läget var/är som sagt slutresultatet: invånarna behöver hjälp.

Men stormen lägger sig efter ett tag och så gör även våra sinnen, och hjärtan. En jordbävning är över, men hur är det med resten av världen? Hur är det med barnen i Darfur som bor i kolossala läger där ena sjukdomen efter den andra härjar? Hur är det med barnen i Somalia där föräldrar står handfallna med barnen i deras händer och ber om någon som kan hjälpa dem? Hur är det med barnen i Nepal som gråter sig till söms på grund av smärtan de känner?  Eller de tuberkulos-insjuknande barnen i Uzbekistan?

Detta gäller enbart hälsan, men hur står det till med dem krigsdrabbad barnen som saknar säkerhet? Som behöver kläder, någonstans att sova, ordentlig och garanterad mat för hela nästa vecka? Eller hur är det med barnens psykosociala del? Chans till stimulans? Chans till lek? Chans till utveckling? Hopp? Framtid? Drömmar?

Varför ska tv och tidningar vara den som tagit till sig rollen att lära oss vad som är viktigt eller inte viktigt? Vad som ska belysas och rent naturligt försummas? Man bör faktiskt skämmas att man natt efter natt kryper ihop i sin sköna säng för en härligt sömn utan några planer att hjälpa de behövande. Visst, lev i bekvämlighet så att man kan bygga upp sig själv för att i sin tur kunna hjälpa andra på ett smart och effektivt sätt, men då det blir en vana att begränsa barn som är behövande till enbart tanke, en tanke utan handling - ja, då är det något som har gått riktigt snett…

Följande inlägg är en kommentar på kommentarerna som lämnades efter “Skaka hand”-tråden.

Tror fortfarande att ekonomiska ersättningar kan ibland vara oproportionellt löjliga, nästan intill som om syftet är mer att få ersättning än att hävda sin rätt.
Självfallet bör det inte nödvändigtvis gälla brodern i fråga som fick sin ersättning indragen, vilket han nog både ekonomiskt och psykiskt led av…

Detta gäller inte enbart muslimer, utan gäller likaväl andra trosgrupper, eller etniciteter.

Förstår resonemanget att Arbetsförmedlingen måste känna på konsekvenserna av sina orättfärdiga beslut, men tror inte på att det i slutändan håller i sig. Kommer företag att “frukta” skadeersättningen och således akta sig från att diskriminera?

Rätt ska sannerligen vara rätt, och en blygsam summa för psykologisk ersättning för besvär och tankemöda är inte fel, snarare tvärtom, men vissa summor är ju överdrivet stora och tror inte att det gör något gott, förutom att slå tillbaka på samhället.

Har läst tidigare kommentarer som hävdar att man nuförtiden kan anmäla till DO för minsta grej - som om det är viktigare att satsa på skadeersättningen, för att tjäna ihop en extraslant. Tror att den problematiken kvarstår; att fokuset kan komma skifta från självaste huvudproblemet till ersättningen. En balanserad form av girighet…

Fick nyligen höras tala om den ökända Metro 2 - en hemlig tunnelbanna som åker parallellt med tunnelbanan för de dödliga. Urklipp från Wikipedia:

Metro-2 in Moscow, Russia is a purported secret underground metro system which parallels the public Moscow Metro. The system was built supposedly during (or from) the time of Stalin and codenamed D-6 by the KGB^[1].

Russian journalists have reported that the existence of Metro-2 is neither confirmed nor denied by the Federal Security Service of the Russian Federation (FSB) or the Moscow Metro administration (…)

It is said to connect the Kremlin with the FSB headquarters, the government airport at Vnukovo-2, and an underground town at Ramenki, in addition to other locations of national importance.

Visst låter detta halvtspännande? Eller kanske är det bara det stora bekväma och trygga egot som ropar? Då jag är en person som gillar “äventyr” (trodde starkt på att jag skulle hitta Saddam Hussein under Irak-vistelsen 2003. Ni kan ju tänka var min släktingars reaktioner var på det…Tyvärr hann vi aldrig komma till det stadiet, då han hade tillfångatagits samma dag som vi anlände. Undrar varför man får sådana flipp?) så låter detta som en spännande och hemlighetsfull resa att ge sig ut på - att hitta gången där metro 2 mynnar ut i den civila tunnelbanan.

Mer om Rysslands metro kan man läsa om i boken “Metro 2033″ av Dmitrij Gluchovskij.

Tillägg: Har funnit namnet på åkomman jag lider av - är tydligen en omedveten UE:are . Där ser man.

Tillägg 2: Eller inte. Det där betraktas ju som olaga intrång. Pass!

En vän tipsade om denna nyhet, som möjligen ter sig vara en enkel notis, men som har oerhörd betydelse. Den styrker rätten att själv få avgöra ifall man vill skaka hand eller inte:

Arbetsförmedlingen ska betala 60 000 kronor i skadestånd till en man som blev av med sin ersättning efter att han vägrat att hälsa på en kvinnlig chef på ett företag där han sökte praktikplats. Folkparitet anser att det kan bli aktuellt att se över diskrimineringslagen.

Enligt domen i Stockholms tingsrätt har Arbetsförmedlingen gjort sig skyldig till diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna säger att det är en viktig dom:

Källa: Sveriges Radio

Men Ullenhags uttalande är rätt så intressant: Bör man lagstifta om att man måste skaka hand ifall arbetsgivaren kräver det? Och frågan blir således varför? Ifall jag kan förmedla samma respektgivande och värmande känsla till motparten utan att skaka hand, vad spelar det för roll?  

Bara en tanke…

Vad som också bör noteras är dessa otroligt höga skadestånd. Känns som om dem tar i lite väl mycket. 60 000 skadestånd för indragen ersättning? Måste antingen varit en mastig eller lång sådan…

Vägen till framgång där dörrarna öppnas, ty allt kan avgörs i en handskakning!