En cyber-rekommendation till er alla:
Neo: Why do my eyes hurt?
Morpheus: You’ve never used them before.
Jag gläds alltid över att se barn bara vara. Springa, leka med ett djur, äta, simma eller titta skeptiskt mot en främmande människa.
Det är spännande och magiskt och de tar saker och ting som de kommer.
De upptäcker detaljerna runt omkring oss - en förmåga som jag länge nog velat återuppta för längs färden mot en inre konstruktion känns det som om man tappat det som inte bör tappas.
Är det kanske också därför man njuter så mycket av ett fotografi, där bilden fångar en detalj som inte hann nå sinnena?
…
Varje gång vi är sjukhuset och man ser sjuka patienter så bubblar det upp en våg av tacksamhet - tacksamhet för att mina sinnen och kropp är bevarade. Längs med tacksamhet förstärks de andra känslorna…Kärlek, Förnöjsamhet, Medmänsklighet. Vad som är tragiskt är att det ska krävas att se andra lida för att själv känna full tacksamhet. Undrar om det är så för oss människor?
Behöver vi en konstant jämförelse för att upptäcka oss själva?
En delad tanke denna kväll.
- till StillaNatt.se
Har dessa tider känt en sån mättnad inför bloggar, facebook, Skype + andra social medier och dylikt.
Saknar och värderar den genuina kontakten mellan människor, istället för one-liners (även om jag brukar de flitigt), snabba svar och ett konstant on-line-all-the-time.
Har därför sakta men säkert avskärmat mig, men lyckas ändå komma tillbaka till denna sida, och hur mycket jag än ville stänga ner den så tillät inte mitt hjärta det. Har funderat och klurat och tänkt och spunnit på tanken men än mindre kommit fram till ett beslut. Således har StillaNatt.se varit uppe, men ytterst inaktivt…tills nu.
Så därför är detta ett kärt återbesök - både fysiskt och mentalt.
Välkomna tillbaka!
Ett par ord innan läggdags för lektion kl. 8
Har pluggat hela dagen i biblioteket, kom hem och åt en middag på 15 minuter för att sedan fortsätta denna trevliga syssla i vårt gemensamma studierum. Notera då att jag inte haft större tillgång till internet, än mindre nyhetsuppdatering…
Efter några timmar bestämmer jag mig för att packa sakerna för att dra mig vidare till sängen, och då kommer en klasskamrat in och berättar en godnattsaga för oss alla:
“Vilks överfallen under föreläsning”
Vad ska man säga? Att det är oerhört förnedrande? Löjligt? Förväntande? Man saknar ord över hur atmosfären har skapats i den svenska median som gottar sig åt att sparka på dem liggande.
Ett stort problem är även det fokus de få muslimer som väljer att attackera honom får genom deras agerande. Detta är ju självaste definitionen av provokation. Och vissa väljer att falla rakt ner i fällan….
Fråga: Var deras beteende rätt?
Först och främst måste man förstå att även muslimer, tro det eller ej, agerar annorlunda gentemot olika saker, och som det har sagts tusentals gånger - det är ingen homogen grupp. Med det i bakhuvudet, så inser man att olika människor kommer logiskt sett att agera annorlunda när Vilks provocerar och förnedrar så kolossalt mycket, och därav de (få) människor som agerade fysiskt.
När det är förståeligt, var det beundransvärt? Inte direkt. För vi har blivit välsignade med en tunga, och den tungan har större makt att påverka samtiden vi lever i än att använda den för att stå och skrika “Gud är Större”, än mindre att hoppa på någon. Vem gynnar vad?
Som MammaMarie har skrivit så klockrent:
(…) Vilks själv…. som själv står och hånskrattar i mjugg – inte åt muslimerna, utan åt det svenska kulturetablissemanget och dess media.
Det är väl självklart att de mediala krafterna i samhället anser det vara deras ansvar att stå upp för Vilks och hans “kamp” för yttrandefriheten; de har ju bland annat lagt grogrunden för jorden, vars skörd är Vilks. Han i sin tur håller i trådarna och voilà - marionettföreställning i första klass!
Vill någon påstå att media inte har haft ett finger i den snedvridna rapporteringen av muslimer?
Som en idéhistoriker så klokt yttrade kring karikatyrerna i Danmark; de uppkom inte från ett vakuum. Den politiska stämningen var redan så laddad, och det toppades med karikatyrerna. Allt har ett förarbete. Är det en slump att Niqaben förbjuds nu? Minaret-bygge likaså? Eller annat smått o gott som kryddar tillvaron?
Alltmer tappar man fokus på det som gynnar diskussionen - det vill säga frågan om “Yttrandefrihet” som koncept, utan man lägger istället ner energi och möda på att sitta och inta försvarsposition var och varannan minut (in real life). Med det sagt, så hoppas jag att nästa inlägg kring det här ämnet blir med konstruktiv innehållande sådana frågeställningar…
Arbetsmarknadskväll där 4 landsting var representerade tillsammans med MSF-Sverige.
Varför är det alltid lika roligt att få pennor?
Denna blogg har hamnat i skymundan, både i cybervärlden och i det personliga livet. Händelser av olika slag och skepnader har trätt fram och täckt Stilla Natt. Åtminstone ytligt sett.
Hur som haver, (särskrivning?) så kommer Stilla Natt ta sig an en ny form snart, med lite nya inslag av både smått och gott.
Har länge tänkt ladda upp bilderna från Rom-resan som gjordes tidigare i år, i synnerhet för vänner/bekanta som fortfarande inte har sett korten.
Noterade just den rutig bordsduken, så charmig.
Trodde det var en kliché att Italien har de godaste pizzorna, men icke sa Nicke - den smälte i munnen.
“Titta S.! Där är Colosseum”
Så fort vi kom fram till hotellet, lämnade vi sakerna och bestämde oss för att gå ut på en vandringsfärd. Bara strossa runt och se vad som presenteras. Så nog blir vi föga förvånade när Colosseum visar sig bakom ett hörn.
Min vän köpte dessa för 90+ Euro(?). Fastän de var fina på henne, så saknar jag fortfarande ord. Oh dear God.
Schweizergardet.
Till och med skeden var utav choklad.
One kind of Hijab it is.
Sedan ville hon ha dessa (också) med vita markeringar. Någon som också saknar ord?
En überglad servitör som tyckte det var så fantastiskt att en iranie och irakier satt vid samma bord, så när vi beställde cappuccinon kom han med dessa.
En svensk fotograf vars alster inger så mycket känsla och liv är Sune Jonsson - en genuin västerbottning vars kärlek till den norrländska hembygden genomsyras i varje bild.
Hans bilder, i synnerhet dem han fotade här hemma, får mig att tänka på ett enkelt liv bortom en samtid fylld av hets mot självbekräftelse och ett evigt jagande utan sikte.
Även mycket Moa Martinsson-känsla över bilderna, fastän böckerna utspelar sig betydligt tidigare (kring sekelskiftet).
När hans bilder om Prag 1968 ställdes ut i ett museum i sommar, så tog jag med mig min lillebror dit, och han blev likaså förtjust i bilderna. Väldigt kraftiga och dramatiska bilder, stor kontrast till de idylliska bilderna.
Det finns en bild som etsats sig fast i minnet, och det är en bild som visar ett par unga killar som tar ner gatuskyltar; allt för att förvilla de sovjetiska trupperna. Förhoppningsvis kommer jag kunna hitta den på nätet för att kunna ladda upp den, eftersom den var så laddad och inspirerande.
Ett urval av hans bilder:
“Helmer Jonsson med familj åker efter hästen Frank, Baggård 1960″
Nyåker 1956
Prag augusti 1968
Justice Denied to Shaikh Mansour Leghaei |
| “‘For those who’ve come across the seas, We’ve boundless plains to share. With courage let us all combine, To advance Australia fair…’ is an epilogue from the Australian national anthem, which may as well be omitted.
Fourteen years on, Shaikh Mansour Leghaei is still being denied the basic human right to natural justice. Since 1996, the Australian Security Intelligence Organization (ASIO) has labeled him as a threat to national security, but to date, it has failed – in fact, refused – to provide the slightest bit of evidence to support this claim. ASIO insists he is an Iranian ‘operative’ and has knowledge of a French terrorist organisation by the name of Ahlul Bait. Based on such entirely groundless allegations, Shaikh Leghaei’s final application to remain in Australia has now been rejected, his bridging visa cancelled, and he has been given 28 days to leave the country. Shaikh Leghaei applied for permanent Australian residency in 1995. His application was initially rejected by ASIO based on the translation of parts of his university notes on the meanings of Jihad – their original reason for marking him the apparent ‘risk to national security’. In 2002, ASIO conceded that its translation was flawed (later found to be deliberately mistranslated) and decided to withdraw its claim. Despite the fabricated evidence, the allegations did not end there. Next, Shaikh Leghaei was formally issued with two adverse security assessments, but for ’security reasons’, the charges against him could no longer be disclosed. Amazingly, he was refused to be told the crimes he had supposedly committed. He appealed to the Federal and High courts for the right to be given a hearing, only to be dismissed by both; he was told that because he is not a citizen of Australia, his legal procedures do not require basic fairness! “The courts said that since I can’t be briefed about the allegations against me, I can’t defend myself, and if I can’t defend myself, there was no point in wasting the time of the court,” Shaikh said. The accused is charged with allegations but is not told why. He will consequently have no basis to defend himself, and therefore the hearing is dismissed – how convenient. It is no wonder Father Dave Smith, Parish Priest of Holy Trinity Dulwich Hill, said that the treatment of Shaikh Leghaei has been nothing short of outrageous. He went on to say, ‘[His] appeal was not over whether he is a decent citizen or not. It was simply over a point of law – i.e. whether he was entitled to a fair trial – and the answer he’s been given is that because he is not an Australian citizen, he is not entitled to a fair trial! This seems simply monstrous to me, and something more appropriate to Nazi Germany than 21st century Australia! Mansour is Iranian. Because he is Iranian, he is apparently not entitled to a fair trial!’” Läs mer här: AIM |
Så fick vi tillfället att se den på premiärdagen med 3D-glasögon och hela köret. Klockan tolv började filmen, 00:00. Det sker nog endast i Polen att kunna få se den så sent, men det skulle vara spännande trodde vi då det både skulle vara en upplevelse för sig, och ha möjlighet att plugga innan vilket ger ett “gott samvete”. Så blev ej fallet, snarare var man så pass trött att jag blundade när självaste “slaget” skedde.
Hur var den? Enkel mening: den är inte värd dina 2 timmar. Med hopp att göra den storslagen, så blev den för ytlig. Alice i underlandet är en klassiker, och nog trodde jag att Tim Burton skulle lyckas skildra karaktärerna med djupare vinkel, fast så blev inte fallet. Exempelvis var Alice (Mia Wasikowska) alldeles för uttryckslös, och man rycktes inte med, känslan kom aldrig riktigt upp även om den ibland skymtade fram väldigt försiktigt. Det kändes för krystat och tillgjort, trots att färgerna och miljön var fascinerade, med detaljer som piffade upp det.
Fanns det något att hämta från filmen, vilket man oftast kan göra - även om det är en “barnfilm”? Ärligt talat kan jag inte påstå det, i synnerhet då jag sov av och till de sista 30 minuterna.
Nästa film att se (nästa helg efter farmakologin?) är garanterat “Beautiful Mind”, för så många klasskamrater rekommenderar den, speciellt när vi nu har psykiatri och träffar/ska träffa paranoida och Schizofrena patienter…intressant minst sagt.